JULIA KARLSSON

Kategori: Resor

Rafting längs Ayung River

Vi bestämde oss redan första veckan att rafting var en utflykt som vi ville göra. Så igår blev vi upphämtade av en minibuss som skulle ta oss upp till området Ginyar och floden med namnet Ayung river. Efter en två timmars lång bilfärd, först i hetsig trafik och sedan uppför kraftiga backar med djungel utanför våra fönster, kom vi fram. Vi fick sätta på oss varsina flytvästar och varsina hjälmar för att sedan sätta oss i en gummibåt tillsammans med en guide och ett kinesiskt par. Gummibåten skulle sedan ta oss nerför floden genom forsar och genom vattenfall. Naturen som vi åkte igenom var helt magisk. Vi åkte mitt i en djungel bland palmer med kokosnötter och andra tropiska träd. Rätt som det var kunde ett vattenfall dyka upp som vi åkte under och fick oss en dusch av det friska vattnet. Det var så vackert och så härligt, samtidigt så roligt. En bra dag för vår del, som avslutades med god middag och ett par öl. Jag tackar livet för att jag får vara här, tillsammans med Simon. Äventyr blir extra roligt med honom.

Mat, mat & mat

Titta på dessa bilder. Se hur gott det ser ut. Jag älskar maten som Bali har att erbjuda. Frukt & grönt. En massa smoothies & juicer. Lokal mat med nudlar & kyckling. Mums.

Poolhäng hela dagen lång

Dagen började med en härlig frukost bestående av avokadomackor och varsin riktigt god smoothie. Under frukosten bestämde vi oss för att idag fick det bli en pooldag, då de senaste dagarna varit fulla av aktiviteter. Så därför fick dagen innehålla sol, bad och läsning. Lunchen åt vi vid poolen och på eftermiddagen när solen hade påbörjat sin nedgång tog vi varsin milkshake också. 

Nu ska vi fixa oss inför lite middag ikväll på någon fin restaurang. Även om vi har varit här i över två veckor, hittar vi ändå nya ställen som är bra att äta på. Eller förresten, Simon säger att han ska spöa mig i lite kortspel innan vi tar oss ut. Vi får se om jag får med honom sen när det visar sig att vinsten inte blev hans, hehe. 

Jag älskar att spendera hela dagarna i bikini, under solens strålar och bara slappna av. 

Låt mig berätta hur Bali är

Vi möttes av en kvav, fuktig och tropisk värme när vi steg av flygplanet. Totalt hade vi rest arton timmar med två olika flygplan och klockan var 23.30 lokal tid. Efter att ha betalat alldeles för mycket pengar för en taxi och behövt ge två balinesiska män dricks för att de tog vår vagn med bagage, så kom vi fram till vårt hotell i Legian. Trötta, men ändå förväntansfulla för vad morgondagen skulle visa oss. 

Låt mig sammanfatta Bali som en ö med mycket trafik, framförallt mopeder som tutar regelbundet. Bland mopederna, kryllar det av taxibilar som är bättre på att använda tutan, sedan finns det en del bilar här och där. De små vägar som pryder hela ön är hårt trafikerade men samtidigt är lokalbefolkningen riktigt skickliga på att föra sina fordon framåt och även att väja för andra fordon. Det är som ett organiserat kaos.
 Bali är varmt, med vacker grönska men också ett flertal små hus med orangea plåttak. Husen pryds av flera hinduistiska skulpturer som ger varje hem en välkomnande känsla. Folket tycker väldigt mycket om att vistas utomhus, säga "hello" och de har även en talang för att le gulligt vid ögonkontakt.

Låt mig också sammanfatta Bali som en ö med fina, turkosa stränder som omringas av klippor och stenar. Den södra delen av ön, har de finaste stränderna som vi har besökt. Tänk dig att bada i så klart vatten att du kan se sanden på botten även om dina fötter inte når den.
Bali har också grönska så som regnskog, palmer, bananplantor, risfält och blommor. Det är så fint.

Vi bor vid en strand som är ungefär en mil lång och den är uppdelad i ett flertal olika delar. Vi bor på den del som kallas Legian och även om stranden har ett problem med nedskräpning, är det en strand som passar oss. Den har höga vågor, perfekta för surfing, framförallt för oss som aldrig ställt oss på en surfbräda förut. Vi kallade oss själva för nybörjare, ni vet sådana som inte riktigt fattar hur man gör. Men nu har vi börjat fatta, hur man tajmar en våg och hur man håller sin kropp ståendes på en bräda som glider fram över havet. Stranden vi bor vid är också lång, så det går att ta långa promenader längs den, både i solen under dagen men också i solnedgången. Vi trivs. 
Oja, vi trivs.

Ett halvår senare

Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Precis hemkommen från Tanzania, försökte hitta tillbaka till vardagen och hade hela vintern framför mig. 
Nu, cirka ett halvår sedan jag skrev senast håller vintern precis på att passera och jag är återigen långt bort från vardagen. För ni som känner mig, vet om att jag älskar att vara på resande fot för att upptäcka världen och dess fantastiska platser. Så återigen har jag flugit från kalla Sverige tillsammans med min pojkvän Simon, denna gång till Bali. 

Vintern har bestått av jobb, hängt med familj, kompisar och Simon. Inte så mycket mer har hänt men jag har tydligen varit tillräckligt upptagen för att undvika att skriva av mig här, kring vardagen och allt som sker. Men nu har jag saknat att skriva, även om det handlar om enbart vardagen och därför är jag tillbaka. Vet inte hur ofta, när det kommer bli och vad skriften kommer handla om. Men skriva vill jag göra. Jag läste igenom min blogg, tittade tillbaka på tidigare inlägg och fick ett sug om att berätta om vardagen igen. Så kul.

Låt mig välkomna er tillbaka till att läsa om mitt liv, jag är glad att ni är här. 

En vecka kvar i Tanzania

Hallå där! Jag börjar detta inlägg med att bjuda på en bild på floden som jag går förbi varje dag under promenaden barnhemmet. Jag har precis ätit lunch och ligger nu ganska så utslagen i min säng. Klockan nio denna morgon befann jag mig på barnhemmet, där jag möttes av barnen, Pamela och Collins (paret som äger projektet här) som jobbade för fullt. I och med vår insamling är det nu renovering på gång och idag var det rensning i garaget som gällde. Massa skräp hade samlats där under pågående byggnation av huset, men nu var det dags att tömma det. Så jag hjälpte dem med att rensa bort skräpet, sopa sand och få hela garaget tomt. Det tog sin lilla tid och var ett fysiskt jobbigt arbete, men tack vare att alla hjälpte till, gjorde vi klart det snabbare än vad vi trodde från första början. För min del, kändes det jätteskönt att kunna hjälpa till med den fysiska biten också och inte bara den ekonomiska! Efter spelade jag lite fotboll med en av pojkarna Nurdini, för att sedan traska hemåt för lunch. På vägen hem försökte jag för fulla muggar, andas in allt syre jag kunde få tag på av detta fantastiska land. Vid den här tidpunkten om en vecka, kommer jag befinna mig i Sverige då jag bara har denna vecka kvar här. Så snabbt tiden rinner iväg, mina sju veckor här har snart passerat.. Så kommer göra allt som krävs för att få ut det sista av denna underbara plats och alla fantastiska människor.

Känslosamma möten med barnens verklighet

Hej på er! Vilken vecka jag har haft.. Den har spenderats på en skola, Soweto primary school, en skola med barn i de flesta åldrarna. Veckan har gått ut på de känslosamma mötena med fattigdom, orättvisa och barnaga. Där dagarna gått åt till att själv försöka hantera det som jag tidigare enbart sett på TV, men som jag nu sett verkligheten av. Klassrummen är betonghus med en svart tavla och slitna träbänkar. Varje enskild klass motsvarar två eller tre klasser i Sverige. Metoden som lärarna använder är med våld i form av straff, eftersom det inte är olagligt i Tanzania. Barnen är så fattiga att flera av dem inte har råd med skolmat så de får gå hungriga en hel dag eller skolmaterial så de inte får ta del av undervisningen. Det har varit tufft, riktigt tufft, så hela helgen har gått åt till att ladda upp med energi igen genom några timmar i solen enbart i sällskap med en bra bok. Nu i efterhand tänker jag på de stunder i skolan som istället varit bra. Hur jag har under en veckas tid kunnat skapa en tillit mellan mig och eleverna, så de faktiskt inte behöver vara rädda för att misslyckas utan att det istället är något man lär sig av. Jag har förundrats över, men samtidigt imponerats av barnens glädje som fyller mitt hjärta trots att de stöter på sådana hemskheter under skoldagen. Jag har fått ett nytt perspektiv, på vad som är viktigt och inte. Så denna vecka har varit så viktig, tack för att jag fick chansen att vara med på den.

Ton av kärlek

Jag är i chock. Insamlingen har gått bättre än vad vi förväntade oss, helt fantastiskt vad människor är underbara som vill hjälpa till! Så redan idag kunde vi sätta igång med processen att färdigställa huset och lägga stenyta så barnen får det bättre. Vi åkte med Collins, överhuvudet för projektet och besökte en liten verkstad i utkanten av Moshi. Där jobbade ett flertal människor med att tillverka saker ur metall, bland annat då ramar till dörrar och fönster. Så det är steg ett i bygget av huset, grunden av ramar och räcken. Så på fredag kommer det vara färdigt med själva tillverkningen av dem, sedan om en vecka ungefär skulle det sättas på plats i huset. Så känns grymt att enbart efter två dygn har vi kunnat sätta igång arbetet med huset. Så tack till alla som bidragit, vi är evigt tacksamma! Jag har också idag åkt förbi stan för att köpa lite bönor och ris till Charity Daycare som jag jobbat på de senaste två veckorna. Deras största problem är att betala hyran, lärarnas löner och maten som barnen äter pågrund av att intäkterna inte är tillräckliga. Detta beror på att de har öppnat sitt daycare för så många barn som kan gå gratis, bara för att ge dem en möjlighet även om deras ekonomi inte är den bästa. Så känns bra att kunna bidra där också, inte bara med min närvaro utan också med totalt tjugo kilo av bönor och ris som barnen kan äta. Jag är så glad över att jag får chansen att göra detta för dessa barn, så tacksam över att jag fått träffa dessa människor och barn här i Tanzania. Jag kan ge iväg tjugo kilo av bönor och ris, men det kan aldrig väga upp de ton av kärlek som existerar här.

En insamling för barnens bästa

SWIWSCO är en organisation som jobbar med barn i Tanzania och grundades av Collins. Med öppna armar tog han emot runt nitton barn i sitt egna hem, barn som antingen är föräldralösa eller att deras föräldrar inte klarar av att försörja dem ekonomiskt. Volontärresor som är ett svenskt företag har ett samarbete med Collins, där det finns en chans att åka till Tanzania för att arbeta med dessa barn. Tack vare volontärers engagemang har barnen precis fått tillgång till ett nyrenoverat barnhem och deras levnads standard har blivit bättre med tiden. Men fortfarande finns det en del problem kvar som barnen behöver utstå. Pågrund av bristande ekonomi är barnens lekplats ett byggprojekt, bland betong, grushögar och stenar. Inget utrymme finns för dem att göra det som barn ska få göra: leka och bara vara barn. I nuläget bor de också så pass trångt att vissa barn får dela sängar eller sova på en madrass mitt på golvet. Som volontärer vill vi hjälpa dessa barn, vars hjärtan är så stora att de är tacksamma för det minsta lilla. Vi vill hjälpa barnen som förgyller våra dagar här i Tanzania och gör vår vistelse här, till den bästa. Genom att starta en insamling vill vi skapa möjligheten att färdigställa detta byggprojekt så barnen får den levnads standarden som de förtjänar. Vad som krävs, är inte mycket. Många bäckar små gör en stor å, det vill säga att ett litet bidrag gör mycket för dem här i Tanzania. Enbart 20, 30 eller 40 kronor kan göra en stor skillnad här och tillsammans kan vi göra så att vår vision blir möjlig! Vill du vara med och hjälpa till? Swisha din valfri summa till 0729243771. Hör av er vid frågor: jullan-karlsson@hotmail.com

Jag har bestigit Kilimanjaro

Jag har varit frånvarande i en veckas tid, men vet ni vad? Under denna vecka har jag tametusan bestigit Kilimanjaro och vandrat upp på dess topp. Kan inte förstå det nu när jag är tillbaka i byn att jag faktiskt gjort det. I sex dagar befann jag mig på världens högsta fristående berg, med ett mål: att ta mig upp till toppen. En ren berg och dal bana var det där uppe, bokstavligen var det vandring både i krävande uppförsbackar som nedförsbackar. Det var också tufft att sova i tält under de kalla nätterna men samtidigt mysigt att äta i ett annat tält med ett ljus vars ljushållare var en potatis. Jag kan säga att detta var en av de bästa men samtidigt tuffaste veckorna i mitt liv. För vad jag kämpade mot både den fysiska och psykiska pressen för att ta mig upp. Men när jag nådde toppen efter att ha kämpat så länge, kunde jag inget annat än att gråta. Och jag bara grät, för jag var så stolt över mig själv och vad jag tagit mig igenom denna vecka. Så tack Julia, för att du tog chansen att få uppleva denna vecka!

Tre veckor på resande fot

Nu har tre veckor passerat, eller för att vara helt exakt är det imorgon. Idag har varit en ledig dag och även den första dagen jag inte haft något specifikt inplanerat. Hannah åkte hem i torsdags så nu har jag varit ensam i några dagar innan det är dags för nästa volontär som kommer imorgon. Jag har idag passat på att tvätta, åkt i till stan för en fika, läst och även ritat vilket har varit rogivande. Inte alls en tråkig dag faktiskt, utan mer en lugn dag vilket var välbehövligt för min del just nu. För att summera de tre första veckorna så måste jag säga att Tanzania har tagit mig med storm. Visst finns det sin små nackdelar men jag är en person som inte alls väljer att fokusera på det. Istället väljer jag att ha i åtanke det som är så himla bra här, för enligt mig blir vardagen roligare då och dessutom så tycker jag att livet är för kort för att slösa bort det på att se nackdelar överallt. För nackdelar möter vi på vart vi än går, de går inte att undvika. Så därför menar jag det verkligen när jag säger att jag trivs superbra här, älskar att vara med barnen och jag trivs också med kulturen. Nu har jag kommit in ordentligt i vardagen här, något som jag för tre veckor sedan var så nervös över på flygplatsen innan avres. Så nu är det dags att bli lite nervös igen för på måndag ger jag mig iväg på nästa stora utmaning: Bestigning av Kilimanjaro. Wow, vad det ska bli ballt. Tufft, men ballt. Så jag bjuder på en halvfärdig bild jag tecknade idag, inspirerades av Afrika såklart men hade enbart bläckpennor så fick bli som det blev.

Charity Daycare

De två senaste dagarna har jag jobbat 9-12 på ett daycare tillsammans med barn mellan 2-5 år. Mysigaste ungarna måste jag erkänna, när de sjunger på morgonen i kör och hur de vill lära sig nya saker. Visst är det tufft att ha barn som ibland saknar hämningar, när barnen blir ledsna eller osams, när de petar sig i näsan eller bara utforskar genom att nypa en i armen eller dra en i håret. Men det vägs upp av allt det fina i dessa barn, bara för att de är just barn. För barn är så härliga att jobba med!

Lever loppan med barnen

Ja, idag går att sammanfatta med ett ord: glädje. Jag sitter här på vårt hus uteplats och lyssnar på böneutropet samtidigt som det luktar plast. Bränd plast. För här existerar ingen sopsortering så deras sätt att ta vara på sopor är att bränna det. Jag och Hannah har idag lekt hela eftermiddagen med barnen på barnhemmet. Vi köpte en fotboll till dem som verkligen gav lycka till allihopa. Så både stora och små barn tog vi med oss till en fotbollsplan för att spela fotboll, hoppa hopprep och bara leka. Kul var det verkligen, fast jag fick lite av en allergisk reaktion av gräset så det började klia över hela kroppen och fick även en del utslag. Men det försvann direkt nästan när vi lämnade gräset så det är ingen fara med mig. Trött nu, helt slut i huvudet men förberedd för morgondagen. Den består av dagis först med barn mellan två och fem år. Kommer smälta för de är så söta, helt säkert. Senare på kvällen blir det ett besök på barnhemmet bara för att träffa de fantastiska barnen då alla slutar skolan efter fyra. Puss & kram direkt från Tanzania.

Andra lördagen i Tanzania

Andra lördagen jag spenderar här i Tanzania och den var fullbokad med en dagsutflykt. Jag och Hannah blev upphämtade klockan 8.30 denna morgon av vår chaufför. Dagen bestod av först ett besök till startpunkten av Kilimanjaro bestigningen, det vill säga där man påbörjar bestigningen helt enkelt. För mig, vars bestigning nu blivit framflyttad två veckor pågrund av att en annan svensk tjej ska bestiga den då så vi kan göra den tillsammans, var det coolt att vara där. Jag blev ännu mer taggad på bestigningen och även började fundera över hur galet det är att jag ska göra det. Kommer bli tufft, men börjar bli mer mentalt förberedd än nånsin. Efter det tog vi oss vidare till Ndoro Waterfalls, ett jättefint vattenfall beläget nära Kilimanjaro. Hela området som vi åkte i var väldigt vackert pågrund av all grönska eftersom det ligger så nära berget och därmed får fukt. Det gör att växter växer bättre där än mer mot Moshi town och byn Soweto där vi bor. Sedan tog vi oss till en kaffeplantage där vi fick följa med processen från kaffebönor som växt, till att dricka egengjort kaffe. Det var väldigt kul att se, dock var det en guide som var påverkad på ett eller annat sätt som var lite jobbig. Annars var det en fin liten plantage mitt på landsbygden som försörjde sig på kaffet. Sist men verkligen inte minst var grottorna på tur och dessa grottor användes av en viss tribe i Tanzania som hette Chaga. De var kända för att bo i dessa grottor under krig, bland annat andra världskriget. Det var riktigt coolt men också obehagligt för vi bokstavligen kröp ner under jorden i urgrävda tunnlar som använts av triben när landet låg i krig. Lite läskigt, men riktigt rolig upplevelse. Sedan gled vi hemåt och hela kvällen har vi suttit snackandes, med lite vin och även läst en del. Det var min lördag det, imorgon har jag varit iväg hemifrån i hela två veckor! Puss & kram.

Såhär är det i Tanzania

Här blir man röd över hela benen av sanden som vägarna består av. Här duschar man i kallt vatten, blir jagad av myggor och kliar sönder myggbetten. Här möter man fattiga människor, kvinnor, barn och män. Här möter man barn som arbetar istället för att gå i skolan för att de inte har råd med utbildning. Här sitter man på en minibuss som kallas för dala-dala fullproppad med folk samtidigt som personligt utrymme inte alls existerar. Här äter man mat som kan få ens mage ur balans och här går det inte att dricka vatten från kranen. Här är hushållen fullproppade med människor, folk som delar rum och inte tillräckligt med utrymme för hela hushållet på samma gång. Här får man stå ut med att toalettpapper eller tvål inte finns på toaletterna. Här får man möta en kultur där kvinnor inte är lika mycket värda som männen och barn ska klara av mer än att bara vara barn. Men här utvecklas varje dag nya vägar, som byggs på med asfalt. Här duschar man gärna i kallt vatten för att det man är tacksam över att ha en dusch. Här får man ett leende och en hälsning av varje människa, vare sig den är fattig eller rik. Här är varje barn som går i skolan, tacksamma för sin utbildning och älskar att vara i skolan varje dag. Här går det att ta sig framåt med fordon för ungefär en svensk krona per gång när man vill färdas längre sträckor. Här är varje måltid lagad från grunden, tillochmed så att grönsakerna kan komma från grannens odling. Här kan man också köpa mängder av exotisk frukt för inga pengar alls. Här är varje hushåll en familj, där de tar hand om varandra oavsett om blodet inte är gemensamt. Här är man tacksam över att kunna bära med sig toalettpapper och tvål i sin väska, för man har möjligheten att kunna göra det. Här finns det också kvinnor som varje dag får chansen att ta plats, för samhället utvecklas till mer jämställt. Som bonus får man kramar av barn när man är ute och promenerar i byn. För även om Tanzania är ett av världens mest fattiga länder, har jag blivit förälskad i det. För det är också helt fantastiskt.

En heldag med barnen

För vilken fantastisk känsla det är att vara tillbaka till barnen igen! Jag och Hannah spenderade hela dagen, både förmiddag och eftermiddag på barnhemmet. Dagen har bestått av spela kort, lägga pussel, rensa spenat, följt med dem för att handla och även hoppat hopprep för fulla muggar. Idag tog vi också med oss presentpåsad med Bamse på som alla barn fick varsina. De kommer från Sverige då jag fick dem av min snälla faster för att ta med hit till barnen. Glada blev dem verkligen och det rörde mitt hjärta lite extra, då så lite kan göra dem så himla lyckliga. Nyss har jag och Hannah spelat kort, druckit vin och ätit choklad vilket var supermysigt! Vi kollade också nyss igenom bilder på barnen och båda våra hjärtan smälte. Jag är verkligen på rätt plats just nu och dessa barn skänker mer glädje än något annat i denna värld. Tack för att jag fick träffa dem och inspireras av deras glädje!

Hemma efter safari

Nu är jag snart påväg hem till Soweto, byn som jag bor i här. Jag har vart iväg fem dagar och campat samt varit på safari vilket har varit helt fantastiskt! Jag använde dock min kamera mest vilket gör att jag knappt har några bilder och dessutom blir det jobbigt att sammanfatta allt via mobilen. Därför får ni ha lite tålamod och vänta på inlägg om hela safarin i detalj tills jag kommer hem. Då får ni ta del av de bästa bilderna och även lite tips samt hur jag upplevde det. Imorgon är det åter dags att gå tillbaka till barnhemmet, som jag har saknat under dessa dagar. Ska bli skönt att komma tillbaka och träffa de underbara barnen igen!

Fyra promenader genom byn

Idag har som alla andra dagar här varit helt fantastisk. Den började med att jag och Hanna tog vår dagliga promenad till barnhemmet som tar cirka 20 minuter om man går i vanlig takt enligt det svenska perspektivet. Men den här dagen bestod av tre andra promenader i byn också för barnen drog med oss på olika ärenden. Först gick vi tillsammans med Rabia, Nasra och Shania för att köpa spenat. Efter en promenad längs majsåkrar hamnade vi mitt i en skog av bananträd vilket jag och Hannah var helt fascinerade av. Men barnen skrattade bara åt oss för det är ju en självklarhet för dem, men inte för oss vilket chockerade dem när vi talade om det. Vi mötte upp en kvinna som skar av spenat direkt från sin odling och gav det till oss som ingenting. De rensade vi sedan ett tag på barnhemmet för att göra de klara för middag. Efter det gick vi med flera av de andra barnen först för att köpa ägg och sedan för att köpa grönsaker. Det var roligt att få se hela byn och även få följa med barnen i deras vardag! På eftermiddagen så åkte jag och Hanna in till stan. Där köpte jag en islatte och bananasplit på bästa caféet med namnet "Kilimanjaro café". Mumsigt som in i tusan. Fick också med mig två fina armband i läder som nu sitter runt min handled. Sedan massa kärlek från befolkningen i stan också, bland annat ett "I love you" från en kille innan jag klev på Dala-dalan (en minibuss som de PROPPAR fulla) hemåt. En bra dag med mycket härliga stunder som fått mig att uppskatta mitt liv så mycket. Det blir så annorlunda här för alla barn tvingar en att leva i nuet vilket är helt fantastiskt!

Kärleken finns i det lilla

Ett lyckorus som svävar rakt in i hjärtat av ett barns skratt och lycka för det lilla. Kärleken som ges fast livet inte erbjuder likvärdig kärlek. För livet här är inte ömsesidigt, ingen av människorna förtjänar fattigdom eller orättvisa. För trots att de reagerar på mitt ljusa hår och min ljusa hy, är jag på insidan gjord av samma hjärta som vill ge samma kärlek. Vi är likvärdiga, vart vi än kommer ifrån och hur vi än ser ut. Min bakgrund säger att jag ska vara försiktig med all kärlek jag har. Men jag vill vara som dem, ge iväg den villkorslösa kärleken till de jag möter. För alla förtjänar den och behöver den. Så låt mig ta med kärleken som finns här, jag ska ta hand om den och låta den få platsen som den förtjänar. Den grundas i det lilla och det tacksamma. I ett fattigt barns leende eller o en fattig kvinnas vilja. I ett skolbarns tacksamhet för att ens få möjligheten att lära sig något nytt. Den finns och existerar här bland oss. Vi behöver bara låta den rymmas i våra hjärtan.

Perspektiv: ekonomi i Tanzania

Den här morgonen pratade jag med Pamela, kvinnan som håller i en del av projektet & Hanna, den andra volontären. Jag behövde växla pengar till tanzanisk shilling och vi kom in på ämnet pengar. Samtidigt som vi berättade vad man kunde köpa hit och dit med den svenska kronan berättade Pamela om shilling. Jag fick samtidigt som jag åt min frukost en sjuk chock av kontrasterna. Varje månad i Sverige får ett barn barnbidrag eller studiebidrag på 1050kr VARJE månad. Ändå klagar svenskarna över att skolan är det värsta dem vet och hur jobbigt det är. Det bidrag som svenskarna får, det motsvarar en maxlön för en invånare i Tanzania PER månad. Alltså får en invånare inte tjäna mer pengar än så, då måste de jobba gratis. I Tanzania är det inte en självklarhet att gå i skolan, där kan barn arbeta på majsfält eller göra hushållssysslor istället. Men de som får gå i skolan, kostar det otroligt mycket för och då är det inte ens samma nivå på utbildningen här som i Sverige. 5000 svenska kronor kostar det för ett barn att gå i privatskola i ETT HELT ÅR, det vill säga ett av de bästa utbuden här i landet. Så genom att skänka 5000 svenska kronor, kan ett barn få gå i skolan ett helt år. Förstår ni skillnaden? Hur sjukt är inte detta? Så tänk efter, se världen ur ett annat perspektiv. För det här är verkligheten för vissa människor.