JULIA KARLSSON

Kategori: Känslor

Beyonce på Friends Arena

Jag tror inte ni kan förstå hur lycklig jag var under dessa två timmar. Beyonce är för mig, förebildernas förebild. Hon har inspirerat mig, hjälpt mig genom motgångar och delat min glädje i framgångar. Hon är min största förebild och jag var så lycklig att hela jag hoppade upp och ned hela konserten. Hon var så fantastisk, helt amazing. Jag finner inga ord om hur bra konserten var, hur jäkla grym hon är på att dansa, röra sig och sjunga på scenen. Jag finner inga ord om hur mycket power det är i den där kvinnan, det är som om hon inte är mänsklig. 

Jag fick se min allra största idol, jag var i samma lokal som henne. Jag kände det genom hela min kropp, hur mycket hon och hennes låtar faktiskt betyder för mig. Hur varje låt har en mening för mig och hur varje steg hon tog inspirerade mig till att fortsätta min väg. 

Wow, tack för att du kom till Sverige och tack för att jag fick vara där. 

Framtiden: Jag vill skapa förändring

Jag åker snart iväg på en resa. Jag har skrivit om den mycket nu, för den ligger så nära och den är en av mina drömmar. Jag har drömt om den i tre år och velat göra den så länge. Den har inte bara varit en motivation till att stå alla timmar på jobbet eller för att klara av skolan. Den har inte bara varit en dröm för att det är en intressant resa. 
Den är en del till varför jag valt att jobba stenhårt på sidan av skolan under min gymnasietid. Den är en del i varför jag slitit så hårt i skolan för att uppnå bra betyg. 
Den är en del av det som jag vill ha i min framtid. 

Min resa kommer vara en fortsättning på det jag vill göra i framtiden. Den kommer inkludera erfarenheter som kommer gynna mig i framtiden. Inte nog med att den innehåller så bra praktiska erfarenheter utan också sådant som kommer få mig att utvecklas som person. 
I år tog jag studenten och gick ut med betyg som var över min förväntan. För när jag själv insåg det, var jag chockad över vad jag själv har klarat av. För efter att ha kämpat så himla hårt genom alla år i skolan, att redan från när jag var liten fick höra orden "sätt inte så stor press på dig själv Julia", så bevisar jag återigen att det totalt har varit värt det. 
För ett mål har alltid funnits i mitt bakhuvud: att kunna bli det som jag verkligen vill bli och kunna arbeta med det jag verkligen vill arbeta med. 

En lång väg är kvar, för att vara mer specifik så är det flera år av studier kvar. Men oj sådan lång väg jag redan har gått. För när antagningsbeskeden kom inför högskolan denna höst, så såg jag att jag kunde komma in på högskoleprogrammet med riktigt höga intagningspoäng, som jag ville komma in på även om jag i år inte sökte. Jag har, tack vare mitt hårda slit i skolan, alla möjligheter att kunna läsa vidare till det jag vill bli även fast det är en svår utbildning. För jag blev chockad över vad jag har klarat av och att jag faktiskt, alldeles själv, har skapat möjligheter till att utbilda mig till att bli något som faktiskt anses vara svårt att uppnå. Jag ger mig själv en klapp på axeln för den väg jag gått och ger mig själv en spark i baken för att klara av det som väntas. För om det är någon som ska klara av det, ja, då är fasiken jag. 

Så ja, vad vill jag bli? Den här resan är som sagt en av mina drömmar. För den inkluderas i det som jag vill bli. Jag tror så himla mycket på mänskliga rättigheter och jag tror stenhårt på att alla borde ha samma möjligheter i livet oavsett bakgrund, kön, etnicitet, religion eller hudfärg. Jag vill att varje barn ska kunna växa upp i en miljö som är rättvis, där de får chansen att skapa sin egna framtid efter precis vad de vill. För alla människor bör ha rätt till att kunna uppnå sina drömmar.

Jag hade tur som föddes i Sverige, ett land där jag har chans att göra det jag vill göra. Så jag anser att det är min plikt att hjälpa andra, att se andra och att skapa möjligheter för andra. Så dessa barn som jag kommer arbeta med i Tanzania, att de ska kunna få samma möjligheter som jag har. För de förtjänar det. De förtjänar utbildning, glädje och ett liv som är värt att leva. 

Självklart vet jag om att bara genom att resa ner till Tanzania och spendera två månader där, så kommer jag inte rädda hela världen. Det vet jag. Men därför har jag slitit så hårt under min skolgång, därför har jag drömt i flera år om att få göra denna resa och därför har jag drömmar som jag lovar er att jag kommer nå. 

För att jag ska kunna utbilda mig mer, kunna arbeta med mänskliga rättigheter och människor på heltid. 
För att jag vill lämna denna planet och kunna säga: Jag var här och jag gjorde mitt bästa. Inte för mig själv, utan för alla andra. 

Alla små drömmar jag har kan jag summera in i en enda stor. Jag vill arbeta varje dag för att göra förändring för andra människor. 
Så mitt syfte på den här planeten, det är att fortsätta jobba mot detta. Så min resa, det är inte bara en dröm för min skull och för min framtids skull. Den är en dröm som jag vill kunna sätta fotspår på denna jord och kunna göra den till en bättre plats för alla. Bara min insats kan inte förändra allt, men jag vill att den ska vara en del för det stora hela. 

Så jag ska fortsätta att ge det jag har till alla människor som förtjänar det. Jag tänker börja det med att resa till Tanzania där jag ska ta hand om barn och lära ut engelska. 
Jag tänker fortsätta det genom att utbilda mig för att kunna arbeta med mänskliga rättigheter på heltid. Jag är så säker på att min plats på jorden är till för det.

Bevisa att du inte kommer såra mig

Jag är rädd för att bli djupt sårad. Så djupt sårad att hela magen fylls av en enda stor klump som svider så mycket att magen viker sig dubbelt.Så djupt sårad så att hjärtat slår hårdare och varje slag skär sig genom kroppen så jag inte har något annat val än att gråta pågrund av smärtan. Att bli sårad gör ont. Det gör så ont att man blir så fruktansvärt rädd för smärtan. Så fruktansvärt rädd för att bli djupt sårad.

Det är inte konstigt att tillit är ett problem i relationer. För att bli sårad är en del av dagens vardag, där man ska hantera sina känslor för att man gång på gång blir utsatt för det. Man ska hantera sin smärta, tvinga fram ett leende fast kroppen bultar av smärta på både insidan och utsidan. För att bli sviken och lurad, det är något man kan räkna med idag.

När en annan person som du själv har valt att ge ut hela din tillit till, ser dig i ögonen och säger en sak. Men sedan påvisar personens handling en helt annan sak. När den personen har lovat och säger att den ska hålla ett löfte, men sedan bryter det som om den enbart var gjord av en skör tråd. När dina löften för den här personen är gjorda av den hårdaste stålen för att du själv aldrig kommer bryta dem.

Det är därför jag är så himla rädd för att ge ut hela mig själv och bygga dessa löften av stål. Jag vågar inte, för jag är för feg. En feghet som har skapats för rädsla av att bli sårad. För jag har sett alldeles för många människor i ögonen och litat på deras ord som sedan visat sig vara en lögn. Jag har alltid sett det bästa i andra, men det har blivit till min svaghet pågrund av att det bara varit en fasad som kan bygga upp en tillit för att sedan ha sönder den. 

Jag har blivit förstörd och skadad. Alldeles för många personer har tagit min förmåga att lita på andra ifrån mig och valt att inte lämna tillbaka den. Trots min vilja att försöka ta den tillbaka. har det slutat utan framgång. Så här står jag med alldeles för lite tillit att ge ut. För jag tänker spara den lilla mängden jag har kvar till människor som förtjänar att få den. Så jag tänker fortsätta vara rädd, fram tills du har bevisat att det inte är dig jag behöver vara rädd för. 

Motivation: Jag klarar det genom att leva

I skrivande stund så är klockan sex på morgonen. Det kan låta relativt logiskt, att jag egentligen i detta inlägg borde klaga över att jag endast fått sex timmars sömn efter att ha jobbat hela kvällen igår och att jag inte har förmågan att somna om. Att jag ska upp om endast en timme för att påbörja nästa dag, med vetskapen om att den kommer innehålla saker som kräver energi.En vardag där många personer i min närvaro frågar mig hur jag klarar allt jag tar på mig och allt jag inte kan påverka själv. En vardag som logiskt sätt varken borde gå ihop eller vara nyttig för mitt välmående. Men jag tycker bara att vi kan ta och strunta i logiken i detta tillfälle, för den behövs inte nu.

För jag skriver här och nu, klockan sex på morgonen med en känsla inom mig som får mig att strunta i allt annat än bara denna känsla. Låt mig förklara hur den känns, hur den tar över hela mig och hur jag njuter över att låta den ta kontrollen. 
För tänk dig att ha ett lugn inom dig, som en slags röst i ditt bakhuvud. Lugnet viskar ett mantra i ditt öra, som ständigt övertalar dig att allt kommer bli bra. Den skapar en sinnesro som tar sig hela vägen från ditt huvud ned till fötterna, ut i varenda del av din kropp. Samtidigt som detta lugn finns i bakhuvudet och i din kropp, är du ändå redo. Du har motivation inom dig, en vilja att göra något du själv brinner för och är när som helst redo för att göra allt som krävs för att nå dit du vill. Du vill förändra och du vill skapa. Det är så ihärdigt, att du själv känner hur ditt hjärta faktiskt slår lite hårdare och blodet pulsar lite snabbare. Samtidigt som du tänker på hur denna känsla har fått tagit sig in i din kropp, byggs ett leende upp på dina läppar. För över att känna detta, är du så himla lycklig. Jag skulle kalla denna känsla för att du känner dig levande. Du är i detta nu och du lever livet för vad det är värt. Du lever och du njuter av det, varje sekund. Och vet du vad som är så himla fantastiskt med den här känslan? Du har skapat den helt själv.

Jag har saker i min vardag som jag inte kan påverka. Min egna kamp mot mina känslor och situationer i livet som jag inte kan förändra. Vi alla har vår egna kamp, med motgångar och problem som vi måste handskas med. Det är okej att vara ledsen, arg, besviken och förundrad över det. Men mitt i denna kamp, där har faktiskt du en röst och en vilja. Även om saker och ting i ditt liv är omöjliga att flytta på, har du ett val här och nu. 
Ska du stå på sidan av ditt egna liv, låta motgångarna ta över kontrollen och låta dem styra dig? Eller ska du ta tag i ditt egna liv som också existerar runt omkring motgångarna och påverka det som du faktiskt kan påverka?

För det är sådana här stunder, där jag vaknar klockan sex på morgonen med känslan av att vara levande, som får mig att leva. Det är dessa stunder som får mig att svara "bra" när någon frågar hur jag mår, trots allt som pågår runt omkring mig. Det är dessa stunder som får mig att svara, men jag lever ett bra liv och jag är lycklig i det. Vi alla är ledsna, vi alla mår dåligt som ibland varar i längre perioder än önskat. Jag gråter mig också hysteriskt till sömns och skriker på personer i min närvaro trots att de inte förtjänar det. Jag går också till någon för att prata om allt det jobbiga och jag får också hjälp för att hantera mina problem.

Men vad jag tror bidrar till att jag kan svara att jag är genuint lycklig, är att jag väljer att leva på dessa stunder där jag faktiskt känner mig levande. Jag väljer att tillåta mig själv att vara glad, lugn och motiverad mitt i alla svårigheter. Jag väljer att ta vara på denna stund och göra något vettigt av den. Jag väljer att leva på känslan av att vara levande för att sedan omvandla den till energi i min vardag. Så till alla er som frågar mig hur jag klarar av allt jag har i min vardag, med allt jag tar på mig och allt som jag inte kan påverka. Till alla er som frågar mig hur jag kan må bra mitt i allt.
Jag har bara ett svar till er som jag tycker att ni borde ta en del av: Jag klarar det genom att leva.

Motivation: Skillnaden mellan de som når framgång och inte

När jag läste citatet ovanför insåg jag direkt hur väl det stämde in på mig. Jag är en expert på att ta på mig för mycket ansvar över saker, göra saker i min vardag och pressa mig själv till det yttersta. Det är en egenskap jag är stolt över, det gör att jag kan prestera när det väl gäller och alltid leverera ett resultat. Dessa egenskaper har lönat sig i mitt liv helt enkelt och det är jag glad över. 

Men när jag ständigt får höra hur jag borde ta det mer lugnt istället för att fortsätta pressa mig själv så mycket, då börjar jag fundera på vad stress egentligen innebär. Jag kan hålla med om att jag ibland faktiskt tar på mig för mycket än vad som egentligen är bra för min hälsa. Att jag ofta väljer för lite sömn för att kunna stå de där extra timmarna på jobbet eller spendera mer tid framför datorn för att få klart det sista på några skoluppgifter. Men ja, det är val jag tar under vissa perioder i livet just nu. Jag får ofta frågan: Är det värt det?

För mig innebär alla timmar ståendes på mitt jobb något mycket större. Mitt jobb är min möjlighet till att göra det jag vill, det vill säga resa. Det är något jag drömmer om och därför väljer jag att spendera dessa timmar på jobbet. För när jag får uppleva mina resor, kommer det vara så jävla värt det. Jag brinner för människan och dess beteende, det är något jag är så säker på att jag kommer arbeta med i framtiden. Därför är det värt att lägga ned den där extra tiden på alla skoluppgifter, för att det kommer leda till något så mycket bättre. 

För jag har passioner, ambitioner och drömmar. Det har alla människor. 
Men det som skiljer sig mellan den person som faktiskt uppfyller dem och inte, det är viljan att ta sig dit.
För jag tror verkligen på att inget är omöjligt så länge man vill klara av det, resan dit kan bara vara väldigt tuff. 
För ja, det är tufft att uppnå målen i sitt liv. Men jag tror på att framgång når man via självdisciplin, självrespekt och lite jävlar anamma. 

Det är vad jag har och därför vet jag med säkerhet att jag kommer uppnå mina passioner, ambitioner och drömmar. 
Så vafan, ta dig upp ur sängen på morgonen och klä på dig det största leendet du äger. Se dig själv i spegeln och var tacksam över det du åstadkommit hittills. Ta dig an utmaningarna dagen har att erbjuda. Ge inte upp och var ditt bästa jag, varje sekund och varje minut. Varje steg du tar framåt, är ett steg mot framgång. Så fortsätt gå, då kommer du komma långt.  

Att vara flicka

En flicka sitter naken i ett hörn och vågar inte titta upp. Hennes nakna hud är skör.
Hon vågar inte titta upp. Hon vill inte att någon ska se henne såhär naken, så sårbar och så riktig. 
En flicka har blivit nedtryckt och förts undan från uppmärksamheten. Hon har blivit kallad för lögnaktiga ord som ingen flicka vill höra, men de har ändå uttalats gång på gång. De har borrat sig in i hennes själ så snabbt att hon börjar tro på lögnerna. Flickans egna bröstkorg har sjunkit ihop och tagit med sig ryggraden i en osäker hållning. En osäker hållning som gör att hennes förutsättningar inte är gynnsamma. Flickan får ständigt höra hur hon ska bete sig för att undvika lögner om henne, att hon ständigt ska behöva anpassa sig.

Flickan har sedan barnsben försökt ta plats bland sällskap. Hon har försökt att höja sin röst för att bli hörd, men alltid tystats ned. Hon har aldrig fått sagt sitt. Hon har försökt visa sina talanger och förmågor, men alltid berövats utrymmet att få visa. Hon har aldrig fått ta den platsen hon förtjänar att ha.

En flicka sitter naken i ett hörn och vågar inte titta upp. Hennes nakna hud är skör.
Hon vågar inte titta upp. Hon vill inte att någon ska se henne såhär naken, så sårbar och så riktig.
En flicka har blivit slagen så hennes kropp skiftar i en blå, röd och lila nyans. Hon har blivit mördbultad av ett par hårda knogar som ingen flicka vill känna, men de har ändå slagit henne gång på gång. De har smällt till hennes hud så snabbt att hon börjar tro att hon förtjänar slagen. Flickans egna kropp har fallit ihop och knäna under henne klarar inte av att hålla kroppen uppe längre.
Flickan har sedan barnsben haft en dröm. Hon vill ta sig framåt i livet, nå framgång och ge något till världen. Hon har försökt att ta sig till skolan för en start, men har hindrats på vägen. Hon får höra att hon förtjänar slagen, för hon har inte rätten att ta sig till skolan. Hon har inte rätten till att bestämma sin egen väg. Hon har aldrig haft sin mänskliga rättighet.

Här sitter flickorna nakna i ett hörn och vågar inte titta upp.
Bara för att de är flickor.

 

Att vara flicka är ingen självklarhet. Det är en ständig kamp mot samhället. För här i den riktiga världen existerar dessa nakna flickor. På många platser och inom många flickor ser verkligheten ut såhär.

Det är fel. Det är fel. Det är fel.

 

Jag tror så starkt på att vi flickor behöver få vår plats. Vi behöver vara de kvinnor som bevisar att världen behöver vår kompetens. Jag tror så starkt på att vi alla behöver vara de kvinnor som vi förtjänar att vara. Vi förtjänar att ta plats, ha samma rättigheter och vara de vi är. Vi behöver vara våra egna hjältar, vi måste skapa dem själva. Alla kvinnor på denna planet, är en unik och specifik Wonder Woman. Det är dags att visa för samhället att vi är det.

Vi ska ta bort all press, alla skönhetsideal och alla brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi ska jaga våra drömmar, kämpa för våra rättigheter och vara jämsides med mannen.
För vi är flickor och vi ska bevisa vad vi förtjänar.

 

 

Upp