JULIA KARLSSON

En vecka kvar i Tanzania

Hallå där! Jag börjar detta inlägg med att bjuda på en bild på floden som jag går förbi varje dag under promenaden barnhemmet. Jag har precis ätit lunch och ligger nu ganska så utslagen i min säng. Klockan nio denna morgon befann jag mig på barnhemmet, där jag möttes av barnen, Pamela och Collins (paret som äger projektet här) som jobbade för fullt. I och med vår insamling är det nu renovering på gång och idag var det rensning i garaget som gällde. Massa skräp hade samlats där under pågående byggnation av huset, men nu var det dags att tömma det. Så jag hjälpte dem med att rensa bort skräpet, sopa sand och få hela garaget tomt. Det tog sin lilla tid och var ett fysiskt jobbigt arbete, men tack vare att alla hjälpte till, gjorde vi klart det snabbare än vad vi trodde från första början. För min del, kändes det jätteskönt att kunna hjälpa till med den fysiska biten också och inte bara den ekonomiska! Efter spelade jag lite fotboll med en av pojkarna Nurdini, för att sedan traska hemåt för lunch. På vägen hem försökte jag för fulla muggar, andas in allt syre jag kunde få tag på av detta fantastiska land. Vid den här tidpunkten om en vecka, kommer jag befinna mig i Sverige då jag bara har denna vecka kvar här. Så snabbt tiden rinner iväg, mina sju veckor här har snart passerat.. Så kommer göra allt som krävs för att få ut det sista av denna underbara plats och alla fantastiska människor.

Känslosamma möten med barnens verklighet

Hej på er! Vilken vecka jag har haft.. Den har spenderats på en skola, Soweto primary school, en skola med barn i de flesta åldrarna. Veckan har gått ut på de känslosamma mötena med fattigdom, orättvisa och barnaga. Där dagarna gått åt till att själv försöka hantera det som jag tidigare enbart sett på TV, men som jag nu sett verkligheten av. Klassrummen är betonghus med en svart tavla och slitna träbänkar. Varje enskild klass motsvarar två eller tre klasser i Sverige. Metoden som lärarna använder är med våld i form av straff, eftersom det inte är olagligt i Tanzania. Barnen är så fattiga att flera av dem inte har råd med skolmat så de får gå hungriga en hel dag eller skolmaterial så de inte får ta del av undervisningen. Det har varit tufft, riktigt tufft, så hela helgen har gått åt till att ladda upp med energi igen genom några timmar i solen enbart i sällskap med en bra bok. Nu i efterhand tänker jag på de stunder i skolan som istället varit bra. Hur jag har under en veckas tid kunnat skapa en tillit mellan mig och eleverna, så de faktiskt inte behöver vara rädda för att misslyckas utan att det istället är något man lär sig av. Jag har förundrats över, men samtidigt imponerats av barnens glädje som fyller mitt hjärta trots att de stöter på sådana hemskheter under skoldagen. Jag har fått ett nytt perspektiv, på vad som är viktigt och inte. Så denna vecka har varit så viktig, tack för att jag fick chansen att vara med på den.

Ton av kärlek

Jag är i chock. Insamlingen har gått bättre än vad vi förväntade oss, helt fantastiskt vad människor är underbara som vill hjälpa till! Så redan idag kunde vi sätta igång med processen att färdigställa huset och lägga stenyta så barnen får det bättre. Vi åkte med Collins, överhuvudet för projektet och besökte en liten verkstad i utkanten av Moshi. Där jobbade ett flertal människor med att tillverka saker ur metall, bland annat då ramar till dörrar och fönster. Så det är steg ett i bygget av huset, grunden av ramar och räcken. Så på fredag kommer det vara färdigt med själva tillverkningen av dem, sedan om en vecka ungefär skulle det sättas på plats i huset. Så känns grymt att enbart efter två dygn har vi kunnat sätta igång arbetet med huset. Så tack till alla som bidragit, vi är evigt tacksamma! Jag har också idag åkt förbi stan för att köpa lite bönor och ris till Charity Daycare som jag jobbat på de senaste två veckorna. Deras största problem är att betala hyran, lärarnas löner och maten som barnen äter pågrund av att intäkterna inte är tillräckliga. Detta beror på att de har öppnat sitt daycare för så många barn som kan gå gratis, bara för att ge dem en möjlighet även om deras ekonomi inte är den bästa. Så känns bra att kunna bidra där också, inte bara med min närvaro utan också med totalt tjugo kilo av bönor och ris som barnen kan äta. Jag är så glad över att jag får chansen att göra detta för dessa barn, så tacksam över att jag fått träffa dessa människor och barn här i Tanzania. Jag kan ge iväg tjugo kilo av bönor och ris, men det kan aldrig väga upp de ton av kärlek som existerar här.

En insamling för barnens bästa

SWIWSCO är en organisation som jobbar med barn i Tanzania och grundades av Collins. Med öppna armar tog han emot runt nitton barn i sitt egna hem, barn som antingen är föräldralösa eller att deras föräldrar inte klarar av att försörja dem ekonomiskt. Volontärresor som är ett svenskt företag har ett samarbete med Collins, där det finns en chans att åka till Tanzania för att arbeta med dessa barn. Tack vare volontärers engagemang har barnen precis fått tillgång till ett nyrenoverat barnhem och deras levnads standard har blivit bättre med tiden. Men fortfarande finns det en del problem kvar som barnen behöver utstå. Pågrund av bristande ekonomi är barnens lekplats ett byggprojekt, bland betong, grushögar och stenar. Inget utrymme finns för dem att göra det som barn ska få göra: leka och bara vara barn. I nuläget bor de också så pass trångt att vissa barn får dela sängar eller sova på en madrass mitt på golvet. Som volontärer vill vi hjälpa dessa barn, vars hjärtan är så stora att de är tacksamma för det minsta lilla. Vi vill hjälpa barnen som förgyller våra dagar här i Tanzania och gör vår vistelse här, till den bästa. Genom att starta en insamling vill vi skapa möjligheten att färdigställa detta byggprojekt så barnen får den levnads standarden som de förtjänar. Vad som krävs, är inte mycket. Många bäckar små gör en stor å, det vill säga att ett litet bidrag gör mycket för dem här i Tanzania. Enbart 20, 30 eller 40 kronor kan göra en stor skillnad här och tillsammans kan vi göra så att vår vision blir möjlig! Vill du vara med och hjälpa till? Swisha din valfri summa till 0729243771. Hör av er vid frågor: jullan-karlsson@hotmail.com

Jag har bestigit Kilimanjaro

Jag har varit frånvarande i en veckas tid, men vet ni vad? Under denna vecka har jag tametusan bestigit Kilimanjaro och vandrat upp på dess topp. Kan inte förstå det nu när jag är tillbaka i byn att jag faktiskt gjort det. I sex dagar befann jag mig på världens högsta fristående berg, med ett mål: att ta mig upp till toppen. En ren berg och dal bana var det där uppe, bokstavligen var det vandring både i krävande uppförsbackar som nedförsbackar. Det var också tufft att sova i tält under de kalla nätterna men samtidigt mysigt att äta i ett annat tält med ett ljus vars ljushållare var en potatis. Jag kan säga att detta var en av de bästa men samtidigt tuffaste veckorna i mitt liv. För vad jag kämpade mot både den fysiska och psykiska pressen för att ta mig upp. Men när jag nådde toppen efter att ha kämpat så länge, kunde jag inget annat än att gråta. Och jag bara grät, för jag var så stolt över mig själv och vad jag tagit mig igenom denna vecka. Så tack Julia, för att du tog chansen att få uppleva denna vecka!

Tre veckor på resande fot

Nu har tre veckor passerat, eller för att vara helt exakt är det imorgon. Idag har varit en ledig dag och även den första dagen jag inte haft något specifikt inplanerat. Hannah åkte hem i torsdags så nu har jag varit ensam i några dagar innan det är dags för nästa volontär som kommer imorgon. Jag har idag passat på att tvätta, åkt i till stan för en fika, läst och även ritat vilket har varit rogivande. Inte alls en tråkig dag faktiskt, utan mer en lugn dag vilket var välbehövligt för min del just nu. För att summera de tre första veckorna så måste jag säga att Tanzania har tagit mig med storm. Visst finns det sin små nackdelar men jag är en person som inte alls väljer att fokusera på det. Istället väljer jag att ha i åtanke det som är så himla bra här, för enligt mig blir vardagen roligare då och dessutom så tycker jag att livet är för kort för att slösa bort det på att se nackdelar överallt. För nackdelar möter vi på vart vi än går, de går inte att undvika. Så därför menar jag det verkligen när jag säger att jag trivs superbra här, älskar att vara med barnen och jag trivs också med kulturen. Nu har jag kommit in ordentligt i vardagen här, något som jag för tre veckor sedan var så nervös över på flygplatsen innan avres. Så nu är det dags att bli lite nervös igen för på måndag ger jag mig iväg på nästa stora utmaning: Bestigning av Kilimanjaro. Wow, vad det ska bli ballt. Tufft, men ballt. Så jag bjuder på en halvfärdig bild jag tecknade idag, inspirerades av Afrika såklart men hade enbart bläckpennor så fick bli som det blev.

Upp